Nej nej nej

Jag mår illa, jag är tom på ord. En resa genom helvetet går inte att göra rättvisa med några fjuttiga ord skrivna på en blogg. De hemska bilderna, skriken och stönen från de misshandlade somalierna och etiopierna på båten och de osammanhängande orden en del av dem får ur sig när de utmattade går i land på en strand i en annan världsdel kryper in på mitt bara skinn och sitter där, fastkletade. Kanske ger mig bilderna på näthinnan, och skriken och stönen och orden som ekar i mina öron, styrka imorgon. Eller i alla fall en känsla av att det går att göra något åt orättvisor i världen. Just nu har jag ett jävla stort hål i magen som skriker och huvudet är surrigt. Och då sitter jag ändå i min soffa och har ätit tre mål mat idag, sovit de senaste nätterna och inte blivit misshandlad eller kastad överbord på länge, eller just det - aldrig. Låt oss hjälpas åt att ta fram den där jävla, starka, inneboende, styrkan.