Det blir en dag. En halvtimmes sovmorgon, men allt blir ju så mycket stressigare; jobbsamtal medan jag letar nylonstrumpa och rågbröd i farten. Det är kanske inte värt det. Jobb, jobb, jobb, 20 minuters lunch (det är som vanligt i och för sig...), min kompis I som var i Stockholm kom upp på en kaffe, möte, möte, skriva, skriva, en kollega kom förbi och visade kort från Zanzibar (how lovely!) och så ett sista möte för dagen och sedan samtal med min coach. De samtalen ger mig alltid så mycket energi, jag känner mig stark! Dans på SATS (gez vad min kondition gick ner sig av min jobbiga sjuka och hostandet efter det) och nu tomatsoppa (med kanel, lagerblad, citron och spiskummin) med en klick yoghurt i och, såklart... omelett, idag med spenat och pecorino.
Imorgon blir återigen en tidig morgon, måste åka hemifrån redan 7. Efter lunch drar jag på konferens i bushen och kommer tillbaka lagom tills på fredag då jag ska få träffa P igen. Åh vad jag längtar, jag saknar honom! Vi ska bara vara, äta hämtmat (lön!) och kolla A history of Violence. Jag ska kroka i mina ben i hans så hårt att han aldrig kommer härifrån den lilla prinsen. Det roliga är ju att vi ses och hörs som vanligt, i och för sig mindre än tidigare (vi åt lunch för en vecka sedan), så inget stort har egentligen förändrats trots att han inte vill bli seriös, vilket kom fram i vårt mogna MSN-samtal för ett par, tre veckor sedan. Han är prinsen som både vill ha kakan och äta den tror jag. Men så länge jag inte har ångest över det eller gråter mig till sömns kan jag gärna vara kakan som ibland blir uppäten och ibland får vänta på att kanske bli äten av honom. Han är adorable på något sätt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment