Betänkligheter från upplevelser hemma i soffan

Jag ligger fortfarande sjuk, rivjärnet finns kvar i bröstet och har inte direkt blivit bättre och kroppen är fortfarande öm när jag sätter mig på toalettstolen, vilket är mitt egna tecken på att jag har feber, det blir så kallt för den ömma rumpan och ryggen mot toalettstolen (nu låter det som att jag lutar mig bak mot toalettstolsryggen när jag sitter på toa, det gör jag inte, haha).

A har en gammal TV som står och skräpar på M:s vind. P ska nog köra mig dit idag så att vi kan hämta den. Det känns som en bra lösning, jag har inte dineros att casha en ny och snygg just nu. Det spännande i sammanhanget är att A och M får träffa P för första gången! Ohlala, det är alltid lite nervigt när ens bästa vänner ska syna ens dejt/pojkvän, även om det kanske bara blir under 10 minuter.

Igår kväll chattade jag ganska länge med W, en kille jag dejtade några gånger i somras (by the way så var det den bästa dejten jag någon gång har varit på, vi pratade och pratade och pratade och drack goda drinkar på Mose Backes balkong). Vår dejting avbröts efter våra semestrar av olika skäl. När vi båda till slut var tillbaka i Stockholm så drog det ut på tiden när vi skulle ses.

Strax därefter träffade jag mitt gamla ex E, som rörde upp massa känslor hos mig. I och med det dissade jag nog W en aning när han frågade om vi skulle ses igen. Efter några veckor var allt med E överstökat och W hade börjat dejta en annan tjej. Just vi det tillfället kändes det inte som att det gjorde något, för vi hade liksom inte helt klickat som flicka/pojke, utan kanske mer som kompisar. W blev dumpad efter några veckor och vi började umgås igen, men bara som kompisar. Det hände några grejer i hans liv som gjorde att han öppnade upp sig och vi bondade fantastiskt bra, det finns på något sätt en djup tillit mellan oss utan att vi har känt varandra särskilt länge.

På den vägen är det, under tiden vi har setts som vänner under hösten har ju jag dejtat P, men efter varje gång vi har setts eller snackat känner jag att det är något särskilt med W. Kanske är det min dåliga sida som gör sig påmind; gräset är grönare på andra sidan, trots att vi egentligen passar bäst som vänner. Ibland känns det som om W är intresserad och liksom vill spela ut P (som han vet att jag träffar), ibland känns det som att han är nöjd med vad vi har.

Grejen är att vi har så himla kul ihop, han har alltid en åsikt och snackar mycket. Han har snygg stil och vi bondar jävligt bra. Ibland tror jag att vi skulle vara som klippta och skurna för varandra. To be continued.