Allvar i Kenya

Situationen i Kenya är oerhört allvarlig och skrämmande. S sitter inlåst i sitt hus och vågar inte gå ut och jag känner sådan sympati för honom, hans familj och andra vänner till mig som finns på plats.

När jag ser bilder från Nairobi nu känner jag inte igen någonting, det är så olikt den stad som jag känner. Kenya är ett föregångsland för många afrikanska utvecklingsländer och navet i östra Afrikas ekonomi. Att Kibaki vill riskera allt det enbart för att sitta kvar på presidentposten är ett sådant äckligt och oförsvarbart maktbegär.

Det fanns tydliga konflikter mellan de etniska grupperna Kikuyu och Luo när jag var där, inte minst märktes det av under folkomröstningen om konstitutionen i december 2005, men även på individnivå. Jag umgicks med kenyaner både från Luo och Kikuyu och har sett relationer gå i kras, enbart på grund av att släkt och vänner inte vill se en flicka och pojke från respektive grupp vara tillsammans. Det är sådant slöseri att låta gruppmentalitet och fördomar få leva vidare i ett land som har haft en sådan viktig och snabb utveckling de senaste åren och egentligen går en lysande framtid till mötes. Konflikten just nu har ju bara sett till cementera gruppmentaliteten under lång tid framöver. Frågan är kanske till och med större än så, det kanske är så att kenyanerna inte orkar ta sig vidare, utan valet resulterar i inbördeskrig, vilket vore katastrofalt för alla kenyaner, oavsett etnisk grupptillhörighet.

Det enda rätta är att Kibaki kliver tillbaka och går med på en ny omräkning av oberoende valkommissionärer. Det kommer han inte att göra, för det betyder att han ger makten till Raila. Så det andra man kan hoppas på är att både Kibaki och Odinga inser allvaret i situatiuonen, kliver tillbaka och att de båda går in i någon form av koalitionsregering (trots att Odinga då får vika sig från sin sannolika seger). Men det känns ungefär lika troligt som att klimatfrågorna bara skulle vara en trend.