Fräknarna kom och vände

Tänkte mest säga hejhej och att jag mår bra och att jag är nöjd efter fin helg i Malmö och Köpenhamn med god mat och fina vänner och roliga aktiviteter. Var extra nöjd idag efter sjukt goda smörrebröd på Peder Oxe (1,5 år sedan sist) och två timmar i solen nere vid Nyhavn vilket gjorde att m a s s o r av fräknar tittade fram. Nu, cirka fem timmar senare, är jag mest röd i fejan, fräknarna har liksom gömt sig bakom den röda nyansen. (Okej då, jag är liiiite brun också.) Och trött.

Har ett par intensiva dagar framöver innan det bär av på nästa resa under några dagar. Mycket längre bort och utan så mycket softish med vänner; mer jobb kan man säga. Men det blir nog bra det också.

När Stockholm, huden och livet vaknar till liv igen

Den här tiden på året är fantastisk. Det är nästan enbart vid den här tiden jag uppskattar våra olika årstider. Allt börjar spira. Människor börjar le mot varandra och prata med varandra. Man tar av sig strumpbyxorna (om man vågar), letar fram solglasögonen och inser att man måste köpa vårskor. Det är nu dagarna känns långa och man vill utnyttja varje ljus minut till att få fräknarna att titta fram och känna doften av nytända grillar på bakgårdar och smaka årets första glas rosévin (ja, Anna och Joanna har ju redan haft sin, tror de har kört på hela vinterhalvåret också i smyg ;)

Igår tog en kompis med mig till ett ställe han "ville visa mig". Det blev en ljuvlig grillkväll så nära havet man kan komma. Himlen skiftade i lilarosa nyanser när solen gick ner över Stockholm city. Idag har jag suttit på Mälarpaviljongens yttersta kant, halsat Ramlösa och suckat förnöjt över värmen som liksom letade sig ned i märgen. Ikväll ska det också grillas (även om vi inte behöver samla ved och pinnar för att få igång en brasa, i motsats till igår kväll... jag luktade som ett helt granrökeri igår I can tell), en flaska rött ska öppnas och den mycket välkomna årstiden ska hyllas.

Jag önskar er en lika skön påskafton!

Imorgon är alltid en annan dag

Oj då. Jag läste mitt tidigare inlägg. Igår var en dyster och teatralisk martyrdag. Men ett hårt träningspass, en kväll i bästa vännens sköna soffa, 9 timmars sömn och en påskbrunch med samma bästa vän gör att jag är starkare idag. Dessutom har jag hunnit fundera en del och kommit fram till en del saker som gör att det kommer att bli lättare att bryta upp kärleken men få vänskapen att vara kvar mellan oss. Det här blir nog bra, trots allt.

Borta

Jag har tappat P Pan's hjärta någonstans. Det är inte hos mig längre. Eller så har det aldrig varit det på riktigt, helt och fullt. Men det är ingen tröst, mitt hjärta är halvtomt nu, det slår inte lika piggt och friskt idag. Det känner sig lite lurat. Och det saknar att ligga bredvid panens hjärta och sova, eftersom det känner sig tryggare när hans hjärta ligger tätt, tätt bredvid. Så nära man bara kan komma en annan människa. Ni vet sådär tätt att man hör tickandet och känner sig varm och trygg. Man känner att man aldrig vill kliva upp igen, och gå ut, för att möta andras ansikten. Så var det med panen och hans tickande hjärta bredvid mitt tickande hjärta. Den där genuint, varsamma och fina känslan sköljde alltid över mig.

Men plötsligt är hans hjärta, min känsla och allt annat borta. Poff.

Jag har nya och och fina tulpaner hemma. Gula och lila. Men vad gör väl det? Varken det eller totalt -6 kg på vågen kan få tillbaka ett friskt hjärta idag.

Ljus

Äntligen är vädret på människans sida. Det betyder att jag numera kan gå, gå, gå. Inte minst fram och tillbaka till jobbet. Det ger mig energi. Och ljus. Och tid för eftertanke och att lyssna på gamla P1 sommar, P3 dokumentär och ny musik. På tal om musik; Ekdahls nya skiva, köp den! Jag kan inte sluta älska det hon gör och hur hon sjunger det hon gör.

Sscchh

Det är tyst här. Jag har ont i både kropp och själ och vet varken in eller ut och får inte så mycket ur mig. Hjärnspöken och dumma tårar. Hjärtat gör lite ont. Det går nog över snart. Det gör det. Eller hur?

Rapport

Solen lyste på våra genomskinliga ansikten när vi kom till piazza maggiore i Bologna. Vi var så till oss av lycka att vi bara satt och hängde med tungorna utanför munnen, vi kunde knappt prata. Lägg därtill några dubbla espressos och apperetivos och meningen med livet var identifierad. Dagarna fortsatte i samma anda, även om solen slutade lysa på våra blekfeta kroppar ett par dagar. Underbara resa! Nu är jag hemma igen (efter ett snabbt jobbesök i ett annat land); lite gladare, lite brunare, mycket lyckligare.