Jag, en resesnobb?

Jag brukar avsky när resenärer (ofta unga och vänsterorienterade i sin syn på hur man ska lösa världens orättvisor) säger att de vill uppleva det "riktiga" Afrika (eller Sydamerika eller Asien där många människor fortfarande lever i absolut fattigdom, dvs mindre än en dollar om dagen), dit utvecklingen inte har kommit.

Det värsta är egentligen inte att de själva bara vill uppleva det under några veckor (för att sedan åka hem till lägenheten i Sverige med rinnande vatten, en läkarmottagning runt knuten och hyllor fyllda med mat i varje matbutik man går in i), utan att de vill att länderna inte ska få del av samma utveckling som vi har fått. Länderna ska allra helst förbli i samma stadium som nu, eftersom de annars blir så "kulturellt exploaterade". De som har den här synen på länder har för mig alltid varit resesnobbar av värsta sort. Det är en osmaklig syn på fattiga människor och deras rätt till att ta del av ekonomisk, samhällelig och kulturell utveckling. Precis den utveckling som vi i industri-länder har tagit del av. Det borde vara deras rätt, precis som din och min, att välja om de vill äta en McFeast, sushi, eller ugali och oxsvanssoppa till lunch. Det handlar inte om kulturell exploatering. Det handlar om deras möjlighet och rätt till att resa sig ur fattigdom och få ett bättre liv, eftersom ekonomisk, samhällelig och kulturell utveckling är ett tecken på en minskad fattigdom.

Nu till poängen: Trots min motvilja, nästintill avsky, för ovanstående översitteri från en del bortskämda medelklasskids från Sverige, vill jag nästan påstå att jag än mindre förstår svenne bananer som åker över halva jordklotet för att vistas på en thailändsk ö med nästan bara andra svenne bananer på plats. De spenderar sin semester med att gå på svenskägda caféer och restauranger för att äta köttbullar, våfflor med hjortronsylt och djungelvrål. Hur tänker de egentligen? Varför åka över halva jordklotet under två veckor för att äta djungelvrål? Get a grip. Sola solarium och gå i ljusterapi tills dess att sommaren kommer och köp salta djungelvrål i närmaste matbutik, som vi vet är hyllorna alltid påfyllda. Min motvilja gentemot det här pinsamma resebeteendet går inte att ta miste på.

Det värsta är att jag inser att min irritation över en del av mina landsmäns resevanor bara kan tolkas på ett sätt, jag har själv blivit en resesnobb. Och jag skäms.