Minnesdramatik

Det finns ju en del grejer som man aldrig glömmer. I dessa dagar (11 september) tänker jag alltid på tre saker. 1. Vad man gjorde när man beskedet om att Olof Palme hade blivit skjuten till döds kom. 2. Vad man gjorde när flygplanen flög in i World Trade Center. 3. Vad man gjorde när beskedet om att Anna Lindh hade dött av skadorna från knivöverfallet på NK kom.

1. Jag var sju år och gick runt hemma i köket i familjens lägenhet, målade mig själv och luckorna i köket med mammas gamla läppstift (mörkrött) som jag precis hade fått. Det var lördag morgon och Gomorron Sverige stod på i TV-rummet. Mamma grät och jag fick en klump av magen.

2. Jag satt hemma i mitt fina lilla studentrum i Uppsala med min fina lilla silvriga Toshiba-dator. Min kompis O hade precis kommit för att hjälpa mig fixa den, jag tror att han skulle ta bort ett virus. Vi var snabbt på nyheten. Den gamla TV:n jag ägde, typ en husvagns-TV modell 1979, visade flygen och WTC som rämnade om och om igen och fick oss - och alla andra - att prata om att det var som på film. Fast på riktigt.

3. Jag hade lektion i Freds- och konfliktkunskap A med redovisning för att gå igenom grupparbeten. De två lärarna vi hade var doktorander. På rasten då folk stod ute och huttrade i septemberkylan under en grå himmel var en del upprörda över att doktoranderna inte avbröt den vanliga akademiska diskussionen för att lämna utrymme för att prata om mordet på Sveriges utrikesminister. Jag var en av de studenterna. Det var trots allt Freds- och konfliktkunskap vi studerade och den mördade var vår utrikesminister. Jag såg en koppling mellan detta, utöver det mänskliga behovet av att få prata om beskedet som för många av oss hade känts som att någon slog oss hårt i magen.

Vad gjorde ni när alla de här hemska sakerna inträffade?