När jag var på Åhléns och shoppade häromdagen var jag inte särskilt snygg. Jag gick omkring med flåtigt hår och letade duschdraperi i säkert 15 minuter. Jag stötte på en snygg businesskille flera gånger när vi båda vandrade runt på badrumsavdelningen och klämde på grejer. Till slut stod vi bredvid varanda och tittade på duschdraperierna. Jag drog i de upphängda exemplaren, kollade om de kunde tvättas, jämförde vita mönster på vit bakgrund och försökte hitta ett speciellt visningsex bland de färdigpaketerade exemplaren utan framgång. Om någon hade studerat mig hade de förstått att jag inte var helt nöjd med de duschdraperier som fanns. Jag hummade lite då och då. Vi bytte plats för att kunna kolla på alla visexemplar liksom. Det kändes som vi hade samma issue med draperierna. Det kändes som vi hade något. Så jag utbrister efter ett tag "Man kanske skulle börja designa duschdraperier". "Kanske det" svarar snyggingen (eller han var inte ens så snygg, mer bratig liksom) utan att verka tycka att min mening bröt en härligt passionerad tystnad.
"Man kanske skulle börja designa duschdraperier".
Vaaaad? Varför fick jag för mig att jag behövde säga något!? Och var i hela fridens namn kom den meningen ifrån? Han gick ganska snart från draperiångesten, jag själv grep första bästa och gick till kassan. Med en helt annan ångest än draperiångest.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Men vad skönt att han svarade ändå. Jag är expert på att säga onödiga saker (men vafan, man måste väl kunna babbla lite med medmänniskor ibland?) och det värsta är när folk bara kollar utan att säga något, typ: "jag svarar inte på tilltal från psychon".
Sant, det hade varit ännu värre med en weirdo blick utan ord! Men han hade en konstig min liksom, han kände sig nog lite trängd vid draperierna.
Post a Comment