Blä blä blä blääääääää

PMS kan ta över en kvinnas liv för flera dagar, så även mitt. Idag har mina sorgsna dagar börjat. Jag gråter för minsta lilla, har ingen ork att ta itu med saker, känner mig oälskad och ganska dålig generellt sett. Och från att ha gråtit kan jag på bara någon millisekund byta skepnad och agera huggorm, jag gömmer mig och biter till när någon minst anar det. Jag ler dock lite när jag läser detta nu, för det låter ju jävligt patetiskt. Men ja, jag står för det, jag blir världens bästa martyr. På allas bekostnad. Arbetskamrater, nära vänner, mamma och pappa och P. Allt är deras fel, de förstår inte hur jag känner (men jag har ju rätt) och det är mig det är synd om. Me, me, me. Och det är alltid när jag har de här dagarna jag gör de mest drastiska sakerna. Så jag ska absolut inte, under några som helst villkor, ringa mamma och säga att nu får det fanimej vara slut på att jag får dra det tunga lasset och planera semestern, eller ringa P och säga att vi inte ska ses något mer för att han inte prioriterar mig (me, me, me) tillräckligt. Fast det sista är i och för sig sant...

Nej, Anna - shape up! Sätt dig vid köksbordet och den andra datorn och jobba med uppsatsen en timme, sedan kan du få sätta på dig mysbyxor och äta dyr choklad i soffan resten av kvällen. Inga telefonsamtal till människor du absolut vill bete dig cranky mot.